Emil Jensen Blod
Eller hur, vem kan döma mig
När det gör mig så gott?
Drog mig ur för att gömma mig
Ett nervöst genombrott
En fåtölj på verandan
Och en vevgrammofon
Slog mig ner och höll andan
Allra längst hemifrån
Men du igen, jag som skulle vara så sval
Jag som skulle vara ett skal
Nu igen, skulle ge mig själv en chans
Skulle hålla lång distans
Kom igen, det är redan rent försent
Du har gått mig i blodet igen
Varje dag skaver av en bit
Av vad jag skulle vara
Svalnar av, gör mig kall och vit
Inget mer jag vill ha
Slarvade fram gamla minnen
Från ett liv långt innan oss
Hörde vilse i tolfte timmen
Vaknade om, slet mig loss
För du igen, jag som skulle vara så fri
Vara den som skiter i
Nu igen, aldrig vara den som gav
Jag som skulle stänga av
Där igen, skulle aldrig vända mig
Skulle aldrig hända mig
Så kom, kom igen
Det är redan rent försent
Du har gått mig i blodet igen
Och du igen, jag som skulle vara ett skal
Jag som skulle vara så sval
Nu igen, skulle ge mig själv en chans
Skulle hålla lång distans
Där igen, skulle råda evig fred
Skulle vara min egen smed
Så kom, kom igen
Det är redan rent försent
Du har gått mig i blodet
