Kjell Hoglund Politikens Olycksbarn
Vi är politikens olycksbarn
Vi har knuffats ner från barrikaderna
Vi vet varken ut eller in
Vi tittar oss förvirrade omkring
För er är världen fattbar och förklarad
För oss är den snarare absurd
Vi är glada om vi står på benen
Och håller våra näsor över vattnet
Vi famlar efter stöd och efter tröst
Vi huttrar i det kalla. tunga regnet
Vi vacklar i blåsten och vinden
Och stridsdammet hindrar oss att se
Stridslarmet hindrar oss att höra
Det kväljer oss att se ett draget vapen
Vi har aldrig orkat läsa Marx
Därtill är vi alldeles för trötta
Vi är politikens olycksbarn...
Ni ser den röda tråden i historien
Och följer den med vaksamma blickar
Våra linser ger oss knappast ledsyn
Och det vi ser får krökta proportioner
Vi gråter under nattens mörka timmar
Isen i våra bröst fördjupas
Och endast sprit och knark kan döva skräcken
Och skulden inför svikna ideal
Nej, vi har aldrig orkat läsa
Aldrig orkat lära och studera
Eller bry oss särskilt mycket om
Morgonljuset sticker oss i ögonen
Det är tungt att gå och tungt att tänka
Det är tungt att bära och att vakna
Varje morgon har en bitter bismak
Vi stryker som skrymt längs husens väggar
Vi blänger under lugg som slagna hundar
Vi skäms för vår inaktivitet
Men våra krafter räcker bara inte
Vi får vara nöjda om vi andas
Vi är politikens olycksbarn...
Ljusskygga driver vi på vägarna
Och rycker till för varje plötsligt ljud
Skrämda av varje plötslig rörelse
Förskjutna av varje tänkbar gud
Vi är både jägare och villebråd
Vi jagar oss själva som djur
Vi springer som katten efter svansen
I en löjlig kurragömmadans
Stridslarmet hindrar oss att höra
Det kväljer oss att se ett draget vapen
Vi kan inte tåla att se blod
Vad vi saknar mest av allt är mod
Vi vet att vi måste välja sida
För att inte krossas mellan sköldarna
Man kan inte slåss i två arméer
Som möts som fiender på samma slagfält
Kriget ville vi väl helst förhindra
Vi längtar efter lugn och efter ro
Vi har ingen lust och kraft för kampen
Kom den an på oss fick den bero
Men stridstrummor dunkar hela nätterna
En omöjlighet att kunna sova
Stridstrumpeter skriker varje morgon
Och trampet hörs av många snabba fötter
Vi är politikens olycksbarn...
Dom förfördelta bönar efter bistånd
Dom förbisedda kräver lika villkor
Dom förtryckta fordrar sin frihet
Dom utsugna ropar för sin rätt
Därför väcks vi ständigt ur vår nattsömn
Med mardrömmar bakom våra ögon
I svettiga och knyckliga lakan
Och fladdermössen flaxande i rummet
Råttor som gnager under sängen
Och tassar runt med kvicka lätta steg
Ormar som krälar i madrassen
Och spindlar som kryper bakpå ryggen
Under kudden vrålar de förtrampade
Och vädjar om solidaritet
Och manar oss till insats och kamp
Och styrker oss i vår ynklighet
Men vi är alltför fega, alltför rädda
Soldater i pultronernas armé
Vi vill bara vara i fred
Vi vill tro att allt ändå blir bra
Vi vill tro att allt ska ordna upp sej
Att allt så småningom blir mycket gott
Om vi bara tålmodigt väntar
Och litar till alla goda krafter
Så småningom ska ondskan ta reson
Så säjer vi ständigt till varandra
Som om det bara gällde lite sunt förnuft
Och en smula friskare luft
Vi är politikens olycksbarn...
Vi har aldrig orkat läsa Marx
Därtill är vi alldeles för trötta
Vi inbillar oss att allt ska bli så bra
Om vi bara tålmodigt väntar
Men innerst inne vet vi att vi luras
Att någonting har desarmerat oss
Att vi åker snålskjuts på dom andra
Som oavbrutet reser sej och slåss
Vi är politikens olycksbarn...