Nasheim Evighet
I det förgångnas skuggor insvept vilar skogen i obskyr majestät
Likt Järnskogens lövsalar höljda i svart kläds den ock i dystra färger
Evig död i nattsvärta bunden, här droppar vårt blod från gran
I oändliga svarta floder - nattens blod; hedniska tårar
Det rasslar och tasslar
Prasslar och knastrar
Vinden viner, regnet piskar
Var kväll går solen för evigt ned
Och var natt minner om fornstor norrön tid
Varje natt vaknar skogen i dunkel prakt
I dimhöljda minnen är var natt lik en evighet
Vad dväljs i det fördolda, vad hyser dessa salar?
Där skuggor dansar i skenet av månens blod
Ett bortglömt rike höljt i nattens djupa mörker
Mörker så djupt att intet ljus tränger in
Blott finns detta minne av en förgången tid; ett vet jag som aldrig dör
Evigt är mörkret, vidsträckt slumrar skogen (i evighet)
