Nasheim Allt Svartnar
I en becksvart höstnatt, till synes ändlös
Omgiven av lika gränslös skog
För alltid besatt av hat mörkt som natten
För alltid sökandes vila
Att korsa gränsen till evigheten
Att finna evig frid
Ensamhet lindrar men bot finns ej
Bara den sista vilan helar
En vandring mot skogens djup
Sorgklädda själens lindring
Ledd av ångestens mörka sken
In i ensamhet för alltid
Sökandet ändas en månlös höstnatt
Redan var det mörkt som min själ
Trodde ej mörkare fanns
Men nu kryper svärtan inpå
Bleka läppar ler en sista gång
Kalla fingrar greppar bladet
Himlen spyr tårar och vindarna skriker
Blod värmer frusen mark
Endast tomhet fyller mitt inre
I ord likväl som mening
Äntligen ändas plågan kallad liv
Äntligen tar det slut
Kvar finns ej hat, ilska eller hämndbegär
Existerar gör endast ingenting
Livet rinner sakta ur venerna
Tomheten är oändlig
Evig drömlös sömn kallar
Smärtfri vila som aldrig tar slut
Aldrig mer förpestas mitt inre
Allt svartnar
