Kjell Hoglund Cromer
Vågorna gungar så motståndslöst tunga
Stranden plågas av blåst och sand
Tången hopar sej i Nordsjöns lunga
Jag minns min ungdoms dröm om Samarkand
Dukarna är fläckade av te och mjölk
Imperiet dör i Cromer
En hastig lunch bestående av beans on toast
På ett hotell som har överlevt sitt rykte
Regnskurar piskar in emot the english coast
Vad var det nu som Chamberlain tyckte?
En kvarglömd varieté längst ute på piren
En trollkarl, en skämtare, en livstrött publik
Verkligheten vänds till den yttersta satiren
En pensionerad överste sköljs upp i en vik
Dukarna är fläckade av te och mjölk
Imperiet dör i Cromer
I gräset ligger golfbollen stilla och grubblar
Atmosfären dignar under svunnen storhetstid
Den gamla blinda boxern rör sej mödosamt och snubblar
Dom små pensionaten förblöder utan strid
Dukarna är fläckade av te och mjölk
Imperiet dör i Cromer
I mitt psyke hör jag hur orkestern spelar upp
En allra sista gång på den förfallna varietén
I en källare i Tyskland planeras det en kupp
Primadonnan är berusad och obscen
I mitt inre gungar livets vågor så tunga
Stränderna där inne plågas av en bitter blåst
Tången hopar sej i min sjuka lunga
Jag minns min ungdoms dröm om beans on the toast
Dukarna är fläckade av te och mjölk
Imperiet dör i Cromer
Sent på kvällen sitter jag och dricker en Horlicks
Servitrisen drömmer förstrött om New York
Ett melankoliskt minne ligger någonstans och sticks
I graven är det heller inget bråk
Dukarna är fläckade av te och mjölk
Imperiet dör i Cromer