Urban Trad Jorden Terra
Det växte upp en lilja uti dalen som en blomstertärna där upprann
Jag stannade och kände doften av det förflutna, spidas med ett stänk av vinden
Dolt på den platsen under blommornas bädd, där vilar den som jag har lovat tro
Men svalorna svävar högre upp än mitt löfte, därför rinner min tår på kinden
Så väx vackra lilja, fylld av allt som fanns i själen på den kropp som vilar här
Ja, väx vackra lilja som ett hopp för mig som frusen kânner sorg i norden
Och flyg sorgens fågel, dela med dig av den känsla som du känt i många år
Ja, flyg sorgens fågel, dela med dig av de minnen som nu vilar i jorden
Jas svor att följa dig på eviga stigar, valde en som var båd bred och lång
Stapplada fel, förlorade dig ur sikte, därav skiljdes våra öden
Sökte förtvivlat, fann min vän igen, men sanden hade runnit ut för dig
Ber dig förlåta brottet av mitt lov, jag kan ej följa dig i döden
Så väx vackra lilja, fylld av allt som fanns i själen på den kropp som vilar här
Ja, väx vackra lilja som ett hopp för mig som frusen kânner sorg i norden
Och flyg sorgens fågel, dela med dig av den känsla som du känt i många år
Ja, flyg sorgens fågel, dela med dig av de minnen som nu vilar i jorden
Teño un pesar como un puño, eicho de contar un día
No meu corazón non cabe, cousa de melancholía
Un corazón de madeira, heino de mandar hacer
Que no sienta, ni padezca, ni sepa lo que es querer
Liksom en eld kan värma frusna kroppar, tinar mina tårar upp min sorg
Frigôr en lättnad, vet att du ej mig klandrar, minnen ska jag aldrig försaka
Plockar den liljan, sprider bladen för vinden, fastnar på en vigne, fjäderklädd
Så finns du med mig, svävande på en fågel trots att du bli`tt mill tillbaka
Så väx vackra lilja, fylld av allt som fanns i själen på den kropp som vilar här
Ja, väx vackra lilja som ett hopp för mig som frusen kânner sorg i norden
Och flyg sorgens fågel, dela med dig av den känsla som du känt i många år
Ja, flyg sorgens fågel, dela med dig av de minnen som nu vilar i jorden
Teño un pesar como un puño, eicho de contar un día
No meu corazón non cabe, cousa de melancholía
Un corazón de madeira, heino de mandar hacer
Que no sienta, ni padezca, ni sepa lo que es querer
