Nick Borgen Flickan Vid Grinden
Hon va åtta år den våren
Hon var solens alla strålar där hon fanns
Ja, jag minns så väl de skratten som
Fick blommorna att följa hennes dans
Hon var flickan där vid grinden
Som skrattade och log varenda dag
Med de gladaste ogon som bara ett litet barn kan ha
Men en dag jag kom till grinden
Av det lyckliga jag sett fanns bara gråt
Hon stod spejande längs vägen
Och jag hörde henne viska ”förlåt”
Jag förstod nog inte riktigt
När jag såg hur alla tårar föll till jord
Och jag kunde inte trösta
När jag horde hennes vackra, sorgsna ord
Pappa kom hem igen
Varför måste du gå
Om jag har sårat dig
Kan du förlåta mig då
Pappa kom hem igen
För jag saknar dig så
Jag é ju så liten än
Och det é så svårt att förstå
Nu jag plockat några blommor
Invid grinden där hon lekte alla dar
Allt é tomt och tyst och öde
Som om tiden suddat allt som var
Men jag glömmer aldrig tårarna
För såg hur nån raserat hennes borg
Som ett eko här inom mig
Hör jag ännu hennes vädjan utav sorg
Pappa kom hem igen…
