Evert Taube Tango I Nizza
Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.
En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! -
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg" -
"Vackra Carmencita, ni min enda kärlek!
Hur kom ni till Nizza?" - "Jag flög från Paris
just för att träffa er här på något vis."
"Friar'n med miljoner! Säj vart tog han vägen?"
"Var nu inte elak, det var bara skämt
och jag var bara sjutton år.
När ni red bort sista gången, Andersson,
från Samborobon på er häst Marron,
var jag förtvivlad, jag grät i fjorton dar
för att inte ni var kvar.
Pappa, han sa: "Du är tossig, lilla vän,
han kommer väl igen, men det blir inte den!"
Mamma, hon sa: "Tja, det tar en liten tid
och så får ditt hjärta frid."
"Jag längtar till Pampas, jag längtar dit igen,
Carmencita, när jag ser och hör dej här.
Att rida dag och natt för att möta dej igen,
du den enda flicka som jag håller kär!
Jag längtar ner till Pampas, till nätternas mystär
och till markens doft som var så ren och stark."
"Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här,
mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!"
"O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt!"
"Skoja inte med mej, det finns bara du
i hela världen och jag skall bli din fru!"
"Vackra Carmencita, vad du dansar härligt!"
"Fritiof, o, du för mej i himmelen in,
där jag för alltid blott är din!"
Stjärnor och palmer och Medelhavets brus
kring ett litet hus med två tända ljus,
rött vin och druvor och blommor i ett krus
i ett litet ensamt hus!
Nattbrisen kommer från bergen i Provence
spelar en kadens i ett träd nånstans.
Flickan från Pampas har återfått sin vän,
