Kent Jarnspoken
Dom brände ner grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden
Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän
Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av
Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv
Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv
Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg
Har jag äntligen lyckats glömma?
