Anders Wendin 1952
[Vers]
Det var 1952.
När gentlemännen fortfarande fanns.
Jag vaknade på amiralen, och morgonsolen brann.
Det kan ha vart sommarns första dag.
I Danmarks vackra huvudstad.
Så klart att jag ville stanna, men I väskan låg biljetten hem.
Jag hade lovat både mor å far, att komma hem med alla pengarna kvar.
Jag hade sett I deras ögon.
Det kommer aldrig bli nått av dig.
[Refräng] Munspel
[Vers 2]
Promenaden till stationen var kort, men min första I ett annat land.
Jag tänkte att jag glömmer dig aldrig, och så blev det ju med facit I hand.
Djupa andetag, en dag ska jag komma tillbaks.
Med eget liv och egna pengar, om det inte är å fråga efter för mycket, en dotter eller en son.
Ã… vagnen rullade ut.
Jag såg inte åt hennes håll.
Jag frågade inte om namn, jag sträckte inte fram någon hand.
För så gjorde man inte då, och det enda jag tänkte på, ska hon gå av snart.
Då får jag aldrig se na' igen, men I Göteborg satt hon kvar än.
Det var min slutdestination.
Jag tror jag såg min far på station.
[Refräng] Munspel
[Vers 3]
Allt kom å hänga på mig, familjens ansvar är för affären.
Komma hem med nya dokumenten, vi skulle bli någonting här I världen.
När fick jag sist så många timmar, ensam med mina tankar?
Å varför snurrade dom bara runt henne.
Plötsligt var det allvar, å dags för ett beslut.
Den värsta av mina dar.
TÃ¥get rulla mot Oslo.
Ã… jag satt fortfarande kvar.
[Refräng] Munspel
[Vers 4]
Ingen av oss sa ett ord.
Eller rörde sig från vår plats.
Det enda ja visste om min framtid var att den är här nu timme efter timme.
Lugnet kom ombord, jag tror jag somna in där breve.
När jag vakna upp så var vi framme, hon stod redan upp på väg.
Mot alla regler, vett etikett.
Nyss vaknat upp från min dröm la jag min arm på hennes å sa: Anders Olof heter jag.
Hon såg på mig en första gång, å hennes ögon, min gud så log hon.
Hon sa tack för dina fina ord, å för ditt sällskap här ombord.
Vare I Göteborg som du sa, då skulle jag också gått av.
